Idag har Ulla Bolinder fått en riktigt bra utmärkelse i LO Tidningen. Hennes bok Domslut har blivit vald till en av årets fem bästa krimi.  För er som inte orkar läsa hela artikeln har jag plockat ut det som stod om Domslut.

"Bolinder skriver samhällsromaner – lika mycket som krimi – i en helt egen stil. Ja, hennes romaner har t o m en helt egen form.

Om jag förstått rätt så går Bolinder först igenom polisprotokoll, läser och noterar – för att sen skriva romaner som bygger på autentiska brottsfall.

Kriminalintrigen är inte så ovanlig (vilket ju är en poäng): en 45-årig tvåbarnsmamma ger sig ut på en cykeltur – och försvinner. Det litterära sättet att förmedla intrigen är desto mer ovanligt. Ingen berättarröst utan historien återberättas genom polisförhör och nedskrivna bandupptagningar, gjorda av en fiktiv (?) journalist.

Resultatet blir så trovärdigt och levande att historien måste vara sann. Eller?"

Vill ni läsa hela artikeln hittar ni den här http://lotidningen.se/2011/12/13/krimi-arets-fem-basta/

Sist var jag irriterad och behövde bara få ur mig allt. Mycket kan jag ta men när jag inte behandlas rättvist rinner bägaren över. Men som så många gånger förr räcker det att ”kräka” av sig och idag känns allt mycket bättre. Tack till alla er som på facebook och via mail gett mig uppmuntranden och inspirerade ord.

Vad har jag för planer med förlaget framöver? Nästa bok kommer i slutet på januari, Herr Lombardo skriven av Christian Johansson och naturligtvis hoppas jag på att den tass emot med öppna armar av läsarna. Men innan dess har vi tre befintliga titlar som ska ut som e böcker. Fru Bengtssons andliga uppvaknande, Vargsläkte och Domslut. Jag har blivit lovad att de ska finnas ute för nedladdning innan jul. Håller tummarna för att det också blir så. Sen har vi Sanna Juhlins bok, Memento Mori som ska komma ut på ljudfil. När, nja det kan man fråga sig. Tanken var att den skulle vara klar innan bokmässan. Det gick sådär… Då det inte bara är jag som styr över detta utan ett förlag till är inblandat kan jag inte fatta några beslut eller lämna några klara besked kring detta. Men även här håller jag tummarna för att det händer något innan jul.

Ulla Bolinders bok Domslut har fått rejäl fart den senaste månaden och det glädjer mig. Ulla sticker ut, har sitt eget sätt att uttrycka sig och antingen gillar man henne eller gå gör man det inte. Försäljningsmässigt känns det som att fler och fler får upp ögonen för henne och det är skoj.

Vad har jag mer för planer med OTM? Närmast ligger en summering av 2011 och sen ska jag sätta mig ner och skriva samman en ordentlig affärsplan, budget och tydliga mål med vad jag vill framöver. Det har snart gått två år och just det där med affärsplan var ju en av de råd jag fick i Stockholm av de ”gamla entreprenörerna” och då var jag nog inte redo för att ta in vad de sa men nu känner jag att den där affärsplanen/budgeten är ett måsten.

Vid sidan om det här är jag just nu i full gång med att starta upp OTM Foto & Design AB. För en som missat detta kan ni hitta mer info på www.otmfoto.com

Man hinner inte med allt, det är bara att acceptera. De senaste månaderna har jag haft så mycket att jag stundtals balanserat på linan ”är detta roligt” men efter ett par månaders kämpande står jag nu åter igen stabil på den där linan och känner att jag är på rätt väg. Jag lär mig nya saker varje dag och det är den där hungern efter ny information som ständigt driver mig framåt. Men vaknar man upp på morgonen med kraftig huvudverk morgon efter morgon och försökt med alla ”normala” förklaringar som finns och verkligen försökt prata bort problemet måste man till sist möta problemet. Jag har haft för mycket, jag har varit stressad. Inte för att andra lägger någon börda på mig utan för att jag själv är så beroende av att ha kontroll och jag vill verkligen räcka till överallt, det gör jag inte.

Idag mår jag riktigt bra och en av anledningarna är insikten att jag kan inte bara storma framåt, jag måste också tänka på mig själv så nu har jag börjat träna. En gammal vanna som någon stans på vägen försvann och med den försvann också energin. När batterierna är nere på noll och huvudet bara bankar är ingenting roligt. Men det finns medicin och den heter EGENTID. Att våga ge sig själv egentid och inte känna ångest över missade blogguppdateringar eller missade mail har stärkt mig. Jag har sagt det mängder av gånger förr, var sak får ta den tid den tar. Något jag absolut lever efter men när man ständigt retar sig på att saker tar tid spelar det ingen roll att man håller ett lägre tempo. Man mår dåligt om man ständigt retar sig på att allt ska ta sådan tid.

Varför skriver jag allt detta? Ja, det är väl ett sätt för mig att ursäkta den långa frånvaron från bloggen. Jag vet att det är många som följt mig här och jag ska göra mitt bästa för att fortsätta att uppdatera er. Även om det blir lite längre mellan gångerna än innan…

Nu var det länge sedan jag skrev här och man kan kanske tro att jag lagt ner hela verksamheten, men då tror man fel! Har tvärt om haft så mycket att göra att jag helt enkelt inte fått tid att skriva. Jag har varit i Stockholm vid två tillfällen den senaste månaden och vid båda tillfällena åkte jag hem med lyckade dagar i bagaget. Jag har blivit antagen till talarforumet Let´s talk about och kommer framöver att föreläsa för dem om entreprenörskap och om konsten att resa sig upp och gå vidare. Ett ämne jag på många sätt kan och gärna delar med mig av.

På förlagsfronten händer det inte så mycket som syns men det jobbas för fullt i kulisserna. En ny bok är på G i september och i samma månad kommer jag att åka till Bokmässan i Göteborg och förberedelserna inför det äventyret är i full gång.

När det gäller Vargsläkte och En SHOT till rullar det på. Eller, att säga att Vargsläkte ”rullar” är väl egentligen helt fel ord, fritt fall kanske skulle vara en bättre beskrivning. Den säljer och med intresset för den har också nyfikenheten på Carolines tidigare bok, Fru Bengtssons andliga uppvaknande väckts till liv och just nu är det faktiskt den boken som säljer bäst på förlaget. Fantastiskt roligt att en ”gammal” bok åter får fart.

Ang Vargsläkte ligger det nu produktblad och information om den hos Pocketförlaget och jag håller tummarna för att den ska ta in boken.

För er som inte hängt med på Facebook kan jag berätta att det finns vissa saker man bara inte säger i den här branschen och ett ord som absolut inte får användas är ”släpper”. Man släpper inte en bok, man ger ut en titel. För mig spelar det där ingen större roll, alla förstår ju vad man menar i vilket fall som men en förläggare har reagerat på att jag använt mig av fel ord. Ja, vad ska man säga om det? Inte så mycket, kan faktiskt bara le åt det hela. För vad spelar det för roll? Oavsett vilket har jag ju faktiskt lyckats starta upp ett förlag och sen om vi släpper böcker eller ger ut titlar bryr jag mig inte om. Viktigast måste ju trots allt vara att vi alla har skoj och att de som köper böckerna blir nöjda.

Har hänt en del den senaste veckan. Talarforumet Let´s talk about har hört av sig och vill att jag kommer upp till Stockholm för att genomgå en kvalitetssäkring. Det innebär att jag under en timmes tid ska hålla en föreläsning som de sen bedömer. Jag kommer få feedback såväl skriftligt som muntligt. En chans jag inte kan tacka nej till. Klart jag ska åka så nu är flygbiljetten bokad och den 3 juni gäller det. Har jag förmågan att leverera, kan jag föreläsa med rätt teknik och kan jag fånga publiken? En publik som för dagen bara kommer att bestå av ett par personer vilket känns mycket nervöst. Att granskas in i minsta detalj och inte ha möjligheten att "gömma" sig känns tufft. Men vad har jag att förlora? Kan inte komma på något som talar emot att åka och visar det sig sen att jag "suger" på att föreläsa går jag i alla fall där ifrån med en ordentlig respons som jag kan välja att ta med mig in i framtiden. Jag har ju fördelen att jag inte räknar med att föreläsa och det är ingen inkomst jag känner mig jagad att införskaffa. Jag tar det helt enkelt som det kommer. Går det så går det och då får jag testa på livet som föreläsare. Går det inte står jag kvar på precis samma plats som jag gjorde innan jag steg på planet till Stockholm den 3 juni. 

Sitter på Arlanda och väntar på att få åka hem. Har ägnat det senaste dygnet åt storstadsliv och insett att det verkligen inte är jag. Gatorna här tycks svämma över av folk som uppklädda till tänderna bara rusar på. Stressade till ett möte, pratandes i mobil och med en halvdrucken latte passerar de mig i ett tempo jag blir trött bara av att fundera på att hålla. Vart är alla människor på väg… till ett mål som gör dem lyckliga? Hoppas att de har möjlighet att stanna upp innan de når ändstationen och finner sig själva sönderstressade av allt springande.

Själv har jag planlöst vandrat runt på Stockholms gator. Funnit mig själv pillandes på underbara klänningar i härliga färger som jag utan att förstått hur det gått till plötsligt blivit ägare till. Jag skulle ju bara titta…

Syftet med min resa till den stora staden var att delta i ett reportage för SvB. Tillsammans med tre andra ”nybörjare” i branschen har jag blivit granskad av fem rutinerade* som hade mycket bra feedback på Ord Text Mening. Ann-Marie var den som gjorde starkast intryck på mig. En mycket ödmjuk och härlig kvinna som jag hade fått för mig skulle vara ”hård”. Att jag kände så kan bero på att hon är gift med Jan Guillou och att jag inbillat mig att man då måste vara ”hård”. Helt fel av mig och jag fick mig en ordentlig knäpp på näsan då jag verkligen tyckte om kvinnan. Hon hade många goda råd och hon kändes varm, innerligt intresserad av det jag sa och hon var en helt vanlig människa. Låter löjligt, jag vet men jag hade en helt annan bild framför mig som fullständigt krossades och det är jag glad för.

Alla hade över lag samma syn på mig och min verksamhet – Det är för mycket hjärta och känsla. Saknar affärsplan och strategi. MEN jag kan ta Ord Text Mening långt bara på själ och engagemang. Jag är för spretig i min utgivning och jag måste strama åt förlaget. Kan jag inte själv lägga upp en affärsplan och tycker jag inte om att driva företag måste jag ta in folk. Ord Text Mening skulle må bra av en kollega. Jag borde hitta en ekonom som gått på Handel och som brinner för att driva FÖRETAG. Jag brinner inte för att driva företag, jag brinner för att driva FÖRLAG, mitt förlag.

Det finns inget i det som sades idag som jag kan neka till. Håller med om varje ord. Jag lockas inte av företagslivet. Jag drivs av glädjen att få driva Ord Text Mening. Jag vill testa gränser, se hur långt man kan gå. Jag vill skapa omslag, göra annonser, sätta böcker och jobba med affischer. Jag vill skapa, glöda och knyta kontakter. Vill inte stänga in mig i ett hörn med siffror, fakturor och affärsplaner. Jag vill gå min väg på mitt sätt.

Kommer ta med mig dagens möte och det har väckt en och annan tanke hos mig. Kan jag hitta min direkta motsatts som är villig att kliva in och driva detta tillsammans med mig? Vill jag göra det? Måste jag göra det?

*Mathias Engdahl (Pocketshop), Christian Bang-Melchior (Tukan Förlag), Ann-Marie Skarp (Piratförlaget), Pär Svärdson (Adlibris), Kristoffer Lind (Lind & Co)

Idag har det ramlat in en hel hög med recensioner av Vargsläkte. Kolla in dem här http://www.facebook.com/ordtextmening

För er som ännu inte är vän med Ord Text Mening på Facebook går det utmärkt att skicka en förfrågan. Den godkänns i kväll så kan ni läsa recensioner hela natten lång.

Nu händer det nya saker varje dag. Idag släppte vi boken Dromedarer i Douz. En bok som få vet om att vi ger ut. Den har glidit in på ett bananskal och blivet ett kärt projekt som nu ligger mig varmt om hjärtat. Marianne Schmidt som skrivit boken hörde av sig till mig den 2 mars och den 20 mars, 18 dagar senare var boken klar och gick iväg för tryck. En helt tokig arbetsplan som egentligen inte borde ge ett gott resultat. Kan man på 18 dagar färdigställa en bok som från början egentligen bara fanns som en tanke i huvudet på Marianne? Ja, släpper man allt annat och bara fokuserar på Dromedarerna i Douz går det

I Sahara nära den lilla ökenstaden Douz i Tunisien finns det flera tusen dromedarer. Den här boken ger dig lite information om de stolta djuren. Marianne har blandat härliga foto på dromedarerna med fakta och anekdoter direkt från öken.

Vinsten för boken går oavkortat till foder åt djuren som är hungriga på grund av utebliven turism i Douz 2011.

Så här beskriver Marianne sig själv, sitt liv och sin relation till dromedarerna:

Sedan 7 år bor jag delar av året i den lilla ökenstaden Douz i södra Tunisien.

Douz är en oas med flera hundratusen dadelpalmer och här har jag mitt kontor. Den mesta tiden är jag dock i Saharas öken, i sandhavet.

Tillsammans med min kollega Abdelati har jag 10 hästar, 3 dromedarer samt åsnan Håkan. Vi har beduintält, välutrustat kökstält samt 2 sandspolade toaletter.

Att leva som ökenfolket, beduinerna, är att leva enkelt. Att leva i nuet, utan stress och att anpassa sig efter väder och vind. Njuta av att bara vara, inga måsten.

I Sahara är luften ren.

Stärnhimlen sagolik.

Tystnaden hörbar.

Sahara är Magiskt!

Vill du hjälpa till att stödja det här projektet och ge djuren mat?

Köp boken här: http://www.bokus.com/bok/9789197952026/dromedarer-i-douz/

Nu var det länge sedan jag tog mig tid att skriva ett par rader här. Den senaste perioden har varit enormt stressig. Minns inte när jag hade så mycket att göra senast. Marias bok En SHOT till tack släpptes igår och på måndag är det Carolines tur med Vargsläkte Lykanthropos I att kliva fram.  Där emellan har jag tagit fram ett omslag till Christian som kommer att släppa en bok hos oss på Ord Text Mening i slutet på året. Ulla Bolinder kommer ut med sin bok Domslut 5 september och det har tagit tid att få till ett omslag för den boken. Mellan allt detta har det varit ett par annonser som skulle färdigställas och två böcker har nu i dagarna går iväg till Elib för att om ett par veckor komma ut i e boks form.

Stressigt, ja men också väldigt roligt och givande på många sätt och viss. Att tanka sig själv full med tålamod är nog det bästa rådet jag kan ge till andra som sitter där hemma och funderar på att påbörja samma resa som jag gjort. Klä dig i en rejäl rustning, förbered dig på törnar och energitjuvar men ge inte upp. Plocka fram tålamodet och hitta lösningar.

Maria Engelwinge gästbloggar idag hos ”Nillan på nätet” http://smulan-67.blogspot.com/2011/05/valkommen-maria.html om att marknadsföra sig som författare. På ett mycket modigt och öppenhjärtligt sätt berättar hon om hur det är att lida av sociala fobier och hon säger själv ”Jag är nog inte en förläggares dröm, med min inställning till att visa upp mig IRL” Nej Maria, det är du verkligen inte MEN att lida av sociala fobier är ett handikapp som få kan förstå. Det är ingen sjukdom som på ytan syns och det är inget man kan bota genom en eller två tabletter. Detta är ett handikapp som kräver så mycket mer och kan vi börja med att ”visa upp” dig på nätet är det ett steg i rätt riktning.

Maria har skrivit en bok som är bra, engagerar, går över gränsen…och verkligen krävde en utgivning. Den åsikten hade jag redan från början och den står jag fast vid. Men att lansera en bok utan en författare som fysiskt klara av att vara på plats och marknadsföra sin bok kräver tålamod. Och som jag skrev i början, klä dig i en rejäl rustning, tanka dig full med tålamod och hitta lösningar. En av våra lösningar heter bloggturné och det är vad Maria just nu sysslar med. Hon har begett sig ut på en bloggturné med en mängd stopp hos intressanta och roliga bloggare. Mer om detta kan du läsa på den alldeles nya och fräscha SHOT webben www.enshottilltack.se

Går det att sälja en bok utan att författaren själv ställer upp fysiskt? Nej, kanske inte som debutant men då är det väl dags att vi ändrar på det!

Maria Engelwinge heter hon, En SHOT till tack heter boken och nu jäklar ska vi vissa att man kan sälja böcker även om man lider av sociala fobier och tycker det är jobbigt att synas i media.